Vid många tillfällen har jag noterat hur dålig svensken är på att hjälpa en okänd medmänniska. Ofta handlar det om blinda, gamla eller funktionshindrade, som kämpar för att ta sig fram, upp, loss eller ner. Förbipasserande tittar, inte sällan glor de, men de går inte fram och frågar ”Ursäkta, kan jag hjälpa dig?” Nej, folk låtsas oftast vara ”blinda” själva och rycker inte ut, hjälper inte till.

Själv rusar jag alltid fram. Ofta har jag en liten inre röst som viskar ”Tänk om du får ett obehagligt svar nu, och så blir det jätte-pinsamt!”. Men se sådana svar har jag aldrig fått. Aldrig har någon fräst: ”Tror du inte jag klarar mig själv, eller?” Istället har samtliga svarat ”Ja, tack!” och gett mig tydliga instruktioner på vilket sätt jag kan hjälpa. Vi har snabbt löst situationen och ibland har jag fått följa någon förvirrad åldring till porten och fått en liten berättelse på vägen, som jag sedan burit med mig resten av dagen.

De gångerna har jag ofta varit sen. Och promenaden med åldringen har känts som den tog en kvart. ”Nu blir jag sen, chefen blir arg, förskolepersonalen upprörd”, har jag tänkt. Men inte heller det har hänt, för det tar oftast bara några minuter att hjälpa.

Idag bevittnade jag en blint par som förirrat sig in i en samling cyklar och inte kunde hitta ut. Omkring stod många och riktigt nära tre vuxna med armarna i kors och bara tittade. Jag sprang fram, frågade om paret behövde hjälp. ”Ja, tack!” Vi tog tillsammans de sammanlagt fem steg som behövdes för att lösa situationen och våra vägar skildes. Jag kunde inte låta bli att gå fram till de tre vuxna som vid detta laget vred lite på sig och fråga hur det stod till med synen, behövde de kanske också hjälp eller hade de inte sett de två som nyss kämpade mitt framför näsan på dem? Inget svar.

Så alltså: det är inte obehagligt att fråga om någon behöver hjälp, det känns ofta väldigt bra och är trevligt och det tar inte särskilt lång tid. Jag skulle därför vilja uppmana alla som läser detta att ta bort skygglapparna och se på människorna omkring er lite mer uppmärksamt! Räck ut en hand i vardagen och vi får ett samhälle som vi kan vara ännu mer stolta över! Som känns tryggare och varmare! Det tror jag vi alla vill ha!