Vid många tillfällen har jag noterat hur dålig svensken är på att hjälpa en okänd medmänniska. Ofta handlar det om blinda, gamla eller funktionshindrade, som kämpar för att ta sig fram, upp, loss eller ner. Förbipasserande tittar, inte sällan glor de, men de går inte fram och frågar ”Ursäkta, kan jag hjälpa dig?” Nej, folk låtsas oftast vara ”blinda” själva och rycker inte ut, hjälper inte till.

Själv rusar jag alltid fram. Ofta har jag en liten inre röst som viskar ”Tänk om du får ett obehagligt svar nu, och så blir det jätte-pinsamt!”. Men se sådana svar har jag aldrig fått. Aldrig har någon fräst: ”Tror du inte jag klarar mig själv, eller?” Istället har samtliga svarat ”Ja, tack!” och gett mig tydliga instruktioner på vilket sätt jag kan hjälpa. Vi har snabbt löst situationen och ibland har jag fått följa någon förvirrad åldring till porten och fått en liten berättelse på vägen, som jag sedan burit med mig resten av dagen.

De gångerna har jag ofta varit sen. Och promenaden med åldringen har känts som den tog en kvart. ”Nu blir jag sen, chefen blir arg, förskolepersonalen upprörd”, har jag tänkt. Men inte heller det har hänt, för det tar oftast bara några minuter att hjälpa.

Idag bevittnade jag en blint par som förirrat sig in i en samling cyklar och inte kunde hitta ut. Omkring stod många och riktigt nära tre vuxna med armarna i kors och bara tittade. Jag sprang fram, frågade om paret behövde hjälp. ”Ja, tack!” Vi tog tillsammans de sammanlagt fem steg som behövdes för att lösa situationen och våra vägar skildes. Jag kunde inte låta bli att gå fram till de tre vuxna som vid detta laget vred lite på sig och fråga hur det stod till med synen, behövde de kanske också hjälp eller hade de inte sett de två som nyss kämpade mitt framför näsan på dem? Inget svar.

Så alltså: det är inte obehagligt att fråga om någon behöver hjälp, det känns ofta väldigt bra och är trevligt och det tar inte särskilt lång tid. Jag skulle därför vilja uppmana alla som läser detta att ta bort skygglapparna och se på människorna omkring er lite mer uppmärksamt! Räck ut en hand i vardagen och vi får ett samhälle som vi kan vara ännu mer stolta över! Som känns tryggare och varmare! Det tror jag vi alla vill ha!

Det är val på söndag. Kampanjandet har verkligen tagit fart här på slutet och partierna gör vad de kan för att profilera sig och för att öka medvetenheten och därmed valdeltagandet.

Ett klassiskt grepp i en valprocess är att polarisera, dvs tydliggöra vad skillnaderna är mellan det egna partiets ståndpunkter gentemot motståndarna. Den politiska sfären är oerhört rädd för att mista sin särprägel och därmed sitt existensberättigande. ”Varför skulle vårt parti behövas om det finns tre andra partier som tycker precis som vi?”

Demoniseringen ligger nära till hands när man är i polariseringstagen. ”Det är inte bara så att de andra inte tycker som vi, de är också dåliga och rent av onda människor, dem kan man ju inte rösta på, då får vi en sämre värld.”

Här börjar man som politiker hamna på både tunn och hal is. Denna valrörelse har inte visat sig vara något undantag, polarisering har vi sett en hel del av och dessvärre även demonisering, av det lägre slaget och här kan man ju inte låta bli att ta upp Marita Ulvskogs senaste tilltag. För inte så länge sedan uppgav hon att hon kände sig våldtagen av Lars Leijonborg och nu jämför hon en personaluthyrningsfirma med människohandel, detta är således inget nytt grepp för Ulvskog, frågan är bara om det är effektivt?

Att tro att väljarna inte har något eget sunt förnuft visar sig oftast vara ett misstag. Jag tror därför inte att behovet av polarisering, och än mindre demonisering, är särskilt stor för att vinna väljarstöd. Jag tror att väljarna vill rösta på politiker de känner förtroende för, som har ett budskap som de kan identifiera sig med och respektera. Problemet är kanske om man som politiker eller parti inte har något starkt eget budskap eller värde att förmedla, då blir det enda vapnet som finns att ta till just att måla upp ondska som inte finns; Hyrlett sysslar inte med människohandel, inte ens lite.

Häromdagen gick jag in på Sandys. Det var en vardag, klockan var lite före tre på eftermiddagen, och jag var oerhört sugen på en färskpressad apelsinjuice. Inne på Sandys var det i stort sett tomt på kunder, men däremot gott om personal, och apelsiner. Jag stod och spanade på högen med härliga apelsiner i väntan på min tur. Väntan blev kort och jag stegar glad fram och beställer en färskpressad apelsinjuice av den unga tjejen bakom kassan.

Hon gör en gest mot en isfylld balja där det står fyra muggar med en orange-färgad och separerad vätska och tänker sedan ta en av muggarna till mig. ”Nej, tack”, säger jag, ”jag vill ha en färskpressad juice, inte en som stått.” Tjejen bakom kassan intar en nonchalant kroppshållning och meddelar mig att ”vi har slutat pressa juice för dagen”. ”Jaha, då får det vara”, säger jag, halvt i chock över hennes brist på servicekänsla, och då avslutar hon med att göra en grimas mot mig och vänder sig till nästa kund, varpå jag lämnar Sandys, riktigt arg. Det jag grämde mig mest över var att jag inte, som jag annars brukar, stannade och sa några väl valda ord men jag hade en tid att passa och fick därför snällt bära med mig min harm.

Det intressanta är att detta inte är första gången, och med all säkerhet inte sista, som jag ser ett oerhört nonchalant beteende hos ungdomar i serviceyrken gentemot kunder. Det får mig att undra vad som hänt. I min generation fattade de flesta av oss ganska tidigt hur man skulle bete sig gentemot kunder, och de av oss som inte fattat själva fick lära sig det den hårda vägen, på diverse sommarjobb, där man fick en rejäl tillsägelse om man inte var serviceinriktad. Och i mina förädrars generation, och definitivt i deras föräldrars generation, var det otänkbart att inte vara artig och trevlig mot sina kunder.

Det handlade om att ”göra rätt för sig” för vad skulle annars ”folk säga”. Översatt till dagens språkbruk handlar det om det personliga varumärket, som måste vårdas, oavsett var oavsett när. Och översatt till asiatiska kulturer handlar det om den egna ”äran”. Varför har de yngre generationerna slutat tänka på sin egen ära? Visst ska man följa sin egen väg och inte bry sig så mycket om vad folk tycker. Men det är inte applicerbart i servicesituationen, eller i mötet med andra överlag. Om du vill ha respekt för den du är måste du visa andra respekt. Så enkelt är det.

Denna brist på respekt för medmänniskan, må det vara lärare, föräldrar, syskon, morföräldrar, gravida kvinnor på tunnelbanan, oliktänkande eller kunder är en folksjukdom. Och viktigast av allt, den faller tillbaka på oss själva. Så låt oss ta tag i respekten igen, den är en av grundstenarna i ett effektivt och trivsamt samhälle. Och dessutom kommer försäljningssiffrorna för färskpressad juice att skjuta i höjden.

Ekologiskt ett ord som för närvarande är otroligt positivt laddat av uppenbara skäl då argumenten låter så vackra och naturliga. Vem vill ha giftiga grönsaker, vem vill inte att djuren ska ha det bra, vem vill ha en massa skumma tillsatser i sin mat?

Nu är frågan dessvärre inte riktigt så enkel. Det naturliga är inte alltid så vackert som vi vill måla upp det. Jag skulle vilja dra en parallell till kejsarsnitt. När jag var gravid så vurmades det till höger och vänster om att det var så viktigt att föda naturligt. Det var så mycket nyttigare för mor och barn och var absolut att föredra. Det vurmades så till den milda grad att en förlossning med kejsarsnitt blev likställt med ett misslyckande. ”Jaså det gick inte, det blev ett snitt, oj vad synd”. Att förlossningen med kejsarsnitt innebar att jag och min dotter båda idag har hälsan, vilket under förlossningens gång blev allt mer tveksamt, tyckte däremot jag var det viktigaste, hur det gick till var underordnat.

Men det vi glömmer är att naturen accepterar väldigt mycket som vi människor inte accepterar. Naturen accepterar förlossningar som inte går bra. Och effekten av dem är syreskadade blinda eller på annat sätt handikappade barn, att mor eller barn eller båda dör under en förlossning eller att moderns livmoder går sönder och hon aldrig mer kan skaffa barn för att nämna några exempel. Alltså är den naturliga vägen när det gäller förlossningar inte alltid den vackraste eller bästa.

Detsamma gäller också djurhållning och odling av grödor. Naturen accepterar att djuren angrips av parasiter vilket är oerhört plågsamt för dem, det accepterar inte vi. Därför används i den konventionella djurhållningen avmaskningsmedel. Naturen accepterar också att marken ger det den ger och att om maten inte räcker så får vissa av oss svälta, inte heller det accepterar vi. Enligt forskning från SLU är att det ekologiska odlandet mindre produktivt och skulle vi övergå till det så blir effekten i dagens värld innebära att maten inte räckte till oss alla. Ska då vi i västvärlden bestämma vilka av oss som plötsligt inte ska få mat bara för att några av oss vill odla ekologiskt? Vidare släpper det ekologiska jordbruket ut mer kväve och koldioxid, något vi inte heller accepterar då det bidrar till att öka på växthuseffekten.

Det svenska konventionella jordbruket och dess produkter håller hög kvalitet och uppfyller högt ställda krav på näringsinnehåll, bekämpningsmedel och djurskötsel. Låt oss istället utveckla och ställa allt större krav på det konventionella jordbruket så att det blir ett miljömässigt hållbart jordbruk. Och låt oss minska på bekämpningsmedel- och kemikalieanvändningen där det är möjligt.

Om några dagar kan du köpa akvareller av Adolf Hitler på auktion. Konst av en massmördare, alltså.

Jag läser och jag ryser. Jag kan inte låta bli att börja fundera över vem som skulle vilja köpa Hitlers konst? Vem vill ha en massmördares konst på väggen?

Någon stackars förvirrad själ som själv tycker som Hitler gjorde, som vill hitta fel hos andra för att berättiga sin egen existens, för att fylla sitt eget vakuum eller sin sjuka förvillelse?

Eller är det en samlare som har ett hål i konstsamlingen? ”Få se nu, jag har både kubism och pointilism men nazismen finns inte representerad i min samling ännu…”

Eller kanske något museum som ser dessa verk som en egen genre? ”Massmördande diktators-konst? Högra flygelns andra våning, frun.”

Rimligt är kanske att betrakta Hitlers alster som historisk dokumentation och som sådana bör de vara i statlig ägo. Dessa penseldrag är målade av en man som personifierar ondska, människoförakt, outgrundligt hat och våld. Sådana penseldrag borde de inte vara till salu och bör inte betraktas som eller behandlas som konst.

Men allt som oftast får vi höra att sådana distinktioner inte får göras i konstens värld. Allt är konst, beauty is in the eye of the beholder. Därför kommer Hitlers tavlor att betraktas som konst och säljas till högstbjudande. Frågan är dock om man kan anse att en massmördares penseldrag pryder en vägg? Eller är det man njuter av när hans tavlor hänger på väggen ren och skär morbid sensationalism?

Att klimatförändringarna finns och påverkas av mänskligt beteende är det få som ifrågasätter nu. Vi har idag en stor mängd seriös forskning som pekar på att så är fallet. Ändå finns det de som envist påstår motsatsen. Till dem hör tydligen Junilistans Björn von der Esch. På en debatt anordnad av Europaportalen framkom det att han inte tror på IPCC:s varningar om det hot som mänskliga utsläpp av växthusgaser utgör för klimatet.

Att Junilistan sjunkit i popularitet och väljarstöd har varit känt ett tag. I sådana lägen brukar partier söka efter frågor att profilera sig med, för att sticka ut från mängden konkurrerande partier och på så sätt synas mer och öka antalet röster. Jag frågar mig nu om von der Eschs utspel var en sådan strävan efter profilering av sig själv eller av Junilistan som parti. Det naturliga följdfrågan blir isåfall hur klokt, eller ansvarsfullt, det är att profilera sig själv eller sitt parti som klimatskeptiker i en tid där alla krafter måste hjälpas åt för att vända en mycket farlig klimatutveckling?

Det enda jag kan sluta mig till är att Björn von der Esch antingen är mycket okunnig inom klimatfrågan, och därmed inte borde uttala sig i frågan överhuvud taget, eller i mycket desperat behov av en profileringsfråga, och då kan man fråga sig hur ansvarsfull han är som politiker om han väljer en så oseriös hållning bara för att sticka ut.

Eller, som min mammas gamla lärare brukade fråga sina elever: ”Är du dum eller trotsig?”. Inget av alternativen var särskilt smickrande.

Det är tuffa tider för socialdemokraterna och LO nu, på så väldigt många sätt. Att det nu, bland annat genom en artikel i dagens DN, blir känt att LO-ledningen, genom Wanja Lundby-Wedin och Erland Olauson, försökt påverka Aftonbladets innehåll lägger ytterligare sten på börda.

Vi är tillbaka på ledarskapet igen. En ledares uppgift är att personifiera sin organisations värdegrund och detta inte bara i tal utan även i handling. Att försöka påverka redaktörers och skribenters arbete på en oberoende tidning är att trampa på både det svenska folket, som i stor utsträckning läser denna tidning och har rätt till fri press, och att trampa på den svenska pressfriheten över lag. Det är ett, kort sagt, otroligt klantigt och ogenomtänkt handlande.

Vidare är detta det sista som vänsterblocket, med Mona Sahlin i spetsen, behöver just nu. Sahlin måste försöka vinna förtroendet hos väljarna som den ledare som bäst kan ta landet ur den nuvarande krisen. Men runt sig har hon ett försvagat parti, ett oerhört skakigt försök till allians med två partier som drar åt varsitt håll, en högra hand i form av LO som visar upp det ena lasset med smutsig byk efter det andra och opinionssiffror som ständigt pekar neråt. Det är minst sagt uppförsbacke för Sahlin och som ledare har man i det läget två alternativ: ta kommandot eller ducka. Det känns som om hon väljer att ducka. Man kan undra hur många socialdemokrater som börjat mumla för sig själva ”Göran Persson kanske inte var en så tokig partiledare iallafall”.

Vi har en ful ovana. Vi envisas med att göra experter till chefer. Jag ser det så ofta och det blir sällan särskilt bra. En expert är expert på sitt område men inte nödvändigtvis en bra chef eller den som är bäst lämpad att leda en grupp.

Att vara chef borde vara en profession, som alla andra. Punkt!

Idag fick jag se ett fantastiskt exempel på chefsskap. Det var mycket inspirerande att se. En otroligt representativ person, glad och respektingivande. Han såg, verkligen såg, sina medarbetare, varenda en (och de var många). Därav respekten. Respekt är något man förtjänar och inte något man kan hota sig till.

Jag har dessvärre sett en del skräckvälden, genom åren. Dåliga chefer som med maktspel velat inge respekt men uppnått det motsatta. Så fort chefen vänt ryggen till maskar alla, som en hämnd. Ofta ställer dessa chefer sig frågan varför personalen inte ”gör” som de blir tillsagda eller varför det inte lyckas att effektivisera verksamheten trots alla insatser. Det ärliga svaret är: för en chef man inte respekterar vill man inte jobba bra, för en chef man respekterar knäcker man sig som anställd, och det med glädje!

Chefen jag träffade idag var inte heller för fin för de små arbetsuppgifterna. Såg han något som behövde åtgärdas, som att byta back i disksorteringen i matsalen, så gjorde han det, inget snack om saken. Det är alltså inte att hålla sig för fin för vissa saker som ger den så eftersträvade pondusen, det är förmågan att leda, att se och finnas för medarbetaren, rak och ärlig kommunikation, feedback och tydliga mål.

Och kanske viktigast av allt, en inre trygghet. För vad är syftet med ett chefsskap? Är det att få gruppen och verksamheten att utvecklas eller att själv växa på gruppens och verksamhetens bekostnad? Ja, är man chef på grund av det sistnämnda så är man fel person på fel plats. Detta kan lätt illustreras i sportens värld där en lagledare som inte hade gruppens bästa för ögonen inte skulle bli långlivad.

Vad är då ett gott ledarskap värt? Det går troligtvis inte att mäta. Men alltför höga löner och ersättningar sänder signaler som också de bidrar till förlorad respekt; inkonsekvens (vi måste spara men cheferna ska ha skyhöga löner) eller ren och skär girighet.

För några veckor sedan fick jag höra att artisten Andreas Lundstedts avslöjande att han har HIV i tidningen QX inte var frivillig, han hotades av journalister som ville avslöja ”nyheten” som ett scoop. Andreas fattade då beslutet att han själv ville ha kontrollen över något så privat och beslutade därför att ta initiativet över nyheten via QX. Nu talar han ut om situationen i Babbens program på lördag och ett klipp från intervjun ligger på SVT:s hemsida.

Diskussionen om kränkningar av kända personers privata sfär är ju inte ny, på något sätt. Ofta får man i dessa sammanhang höra att ”som kändis får man acceptera att privatlivet blir granskat”, det är så att säga priset man får betala för kändisskapet.

Men någonstans måste väl ändå gränsen gå? Eller finns det en annan, och lägre gräns, när det gäller homosexuella artister med HIV/AIDS? Jag får känslan att så är fallet!

Om Babben eller drottningen led av inkontinens tror jag inte vi skulle få läsa om det i skvallerpressen. Och skulle Bosse Bildoktor lida av hemorrojder eller Christian Luuk av någon annan ytterst privat eller skambelagd sjukdom skulle också det anses som en alltför stor kränkning av den privata sfären för att någon redaktionschef skulle acceptera att publicera det som ett scoop.

Men nyheter om homosexuella artisters/kändisars HIV/AIDS-smitta är dessvärre allt för vanliga. När jag tänker efter kan jag snabbt räkna upp en stor mängd homosexuella artister som jag, via medierna, vet lider av denna sjukdom. Men varför anses detta som OK, som en nyhet som vilken annan? Varför anses detta inte vara en kränkning mot den privata sfären? Jag blir ledsen, och arg, har vi inte kommit längre? Tydligen inte…

Sverige har haft sin beskärda del av ledare i skandaler. Majoriteten av skandalernas förlopp har lärt oss att om man ska ha en chans att överleva så är det bara en sak som fungerar: Erkänn! Erkänn direkt och var så ångerfull som det bara är möjligt. Man skulle kunna tro att Wanja Lundby Wedin visste detta. Hon är en erfaren kvinna som rört sig i den politiska sfären länge nog.

Men icke. Hon är citat ”grundlurad”. Och nu dyker bevisen upp för att hon rimligtvis måste vetat. Enligt min bedömning hade hon kunnat klara sig om hon, när karusellen runt Elmehagens ersättningar blev känd, genast erkänt att hon visste och att hon mått fruktansvärt dåligt över ersättningarnas nivå men inte fått gehör i styrelsen, eller känt sig pressad av densamma.

Men nu är det för sent att vara ångerfull, hennes trovärdighet har fått en rejäl törn och jag skulle tippa att hon, liksom Stig Malm på sin tid, får avgå.